Swedish Love
Vad ska nästa film heta?
Gösta Berlings aga
Herr Arnes penisar
Kejsaren av Porrtugallien
Kåtkarlen
Nils Holgerssons underbara orgie
 

Gratis provläsning

Ur Johan Theorins Swedish Love : filmhelgen

Ted Wetter bokade tegelvillan i tre dagar, för årets sista filmning. Sent i december, helgen före julafton.

Villan var nästan femtio år gammal och fullt möblerad på båda våningarna. Ett kök med långbord, ett stort vardagsrum med soffgrupp på nedervåningen, och sex sovrum med sammanlagt tio sängar på övervåningen. En källare med dusch och bastu.

Fastighetens ägare hyrde ut den per månad, per vecka eller per helg. De ställde inte en enda fråga om vad den skulle användas till. Vad som skulle hända där.

Möten, var väl tanken.

Tegelvillan hyrdes ut för olika möten.

Villan låg vid en lång grusinfart från landsvägen, med stora åkrar på andra sidan vägen och en tät skog bakom tomten. Tolv kilometer från närmaste stad, fyra kilometer från tågstationen och en kilometer från närmaste busshållplats.

Ett ensligt hus.

Ostört som ett kloster.

Isolerat som en anstalt.

Venus

Temperatur: tre minus

”Välkommen tillbaka”, säger Ted.

Han är sen till järnvägsstationen; Venus Willendorf är tidig.

Hon har stått och rökt och väntat på parkeringen i en halvtimme. Väntat och frusit och funderat exakt var på landet hon är. Och funderat över valet mellan ett ja och ett nej. Hur mycket frihet är det, att bara kunna välja mellan två ord?

Hon ser på Ted. Fem år äldre, men samma breda leende i samma gamla skägg. Bara med nya grå strån bland de svarta.

”Tack”, säger hon. ”Tillbaka … vart då?”

”Ja, till mig. Det är kul att se dig.”

”Okej.”

Ted sänker blicken mot Venus axlar och bröst, hennes ben och kängor.

”Kul att du tackade ja.”

Venus tittar på honom. Tackade hon? Hon minns inte det – men hon sa i alla fall ja, till slut.

Fyra gånger sa hon nej när Ted ringde, den femte sa hon ja.

”Så du är igång igen?” frågar hon.

”Visst, det är full fart.”

”På heltid?”

Han nickar.

”Och utan skulder?”

”Absolut, det finns kapital. Jag köpte in mig i en klubb förra året, Cabaret Surprise. Jag har kontroll på hela produktionen nu, Venus … Du ska få se.”

”Och varför jag, Ted? Varför ringde du nu?”

”Ja, varför svarade du?”

Venus är tyst.

”Det var pengarna vi pratade om … Regleringen av gamla skulder.”

”Skulder och skulder”, säger Ted. ”Det får vara ditt ord, jag har aldrig använt det. Du fick alltid betalt.”

”Jag vill ändå gå igenom gamla utlägg”, säger Venus lågt. ”Innan vi filmar.”

”Visst, det kan vi göra.” Ted sträcker ut en läderhandske mot hennes resväska. ”Det har hänt saker, bra saker … Som jag sa, du ska få se.” Han lyfter upp väskan och fortsätter: ”Vi ska ut en bit i skogen. Jag har hyrt en villa.”

Hon ser på honom. Jo, något har hänt med Teds karriär. Han hyrde aldrig några hus förr i tiden. Bara rum. Hotellrum, i bästa fall. På Hilton eller Radisson, när tidningarna och videofilmerna sålde bra. På slutet blev hotellen billigare, rummen mindre och sängarna gropiga. Till slut hade Ted inte råd med hotell, ens.

Då blev det lånade rum, eller kalla korridorer. När han halverade lönen för Venus och skulle filma i ett garage – bland borrar och bensindunkar – då gav hon upp. Där gick gränsen.

Men något har hänt nu. Ted har faktiskt fått pengar. Venus ser det på solbrännan mitt i vintern, på lackskorna och läderhandskarna.

Skinnjackan är också ny: svart och blank och dyr. Ted tycker om prylar och prål och varumärken.

Men han är fortfarande vitpudrad på axlarna, ser hon. Mjällen har Ted inte blivit av med.

”Kom nu.”

Venus följer med hans snabba steg, precis bakom honom – hon har mjuka tygkängor när hon inte filmar. Framför kameran bär hon hårda plastskor med stilettklack som knappt går att stå på.

Hon ser på Teds breda rygg och frågar:

”Ska du vara med?”

”Framför kameran, menar du? Jajamän, jag är som Hitchcock … Det blir som förr.”

De går mot stationshuset, i hård motvind. Det är sent i december och vinden är iskall, men Venus vita fuskpäls håller värmen.

”Vad har hänt sen vi sågs?” frågar han över axeln.

”Jag har jobbat”.

”Jaha. Med vadå? Har du haft fast jobb?”

Venus är tyst.

”Eller vikariat?”

Venus är tyst, hon känner igen Teds stil. Frågorna är som en urmakares små skruvmejslar. Hon har vikarierat i vården som biträde, och varvat det med bidrag, men det tänker hon inte berätta.

”Både och”, säger hon till slut. ”Jag har jobbat på.”

”Bra. Då behöver du slappna av nu”, säger Ted, ”bland gamla kompisar. Melker är med hela helgen också. Du minns Melker?”

Venus nickar. Melker är fotograf och ljudtekniker, Teds luttrade assistent.

”Ni gillar väl varann?”

”Jo.”

”Men en del annat är nytt”, säger Ted. ”Ny teknik. Du ska få se … Jag ska visa set-upen.”

De är framme vid bilen. Ted har skaffat Volvo, den ser också ny ut. En blanksvart kombi som står parkerad vid stationshuset, med ett tunt snöpuder på taket.

Rätt likt hans hudflagor, tycker Venus.

Ted öppnar bildörren för henne, och hon hälsas av ett lågt ro-uoff! från bagageutrymmet. Det är Teds svartbruna schäfer som gläfser och stirrar på henne genom skyddsgallret, med öppen mun och en lång rosa tunga. Venus tittar tillbaka.

”Minns du min kompis?” frågar Ted.

”Jo. Vad hette han igen?”

”Roy. Han gillar dig.”

Venus nickar och sätter sig, med en snabb blick bakåt.

Roy var en rultig valp när hon senast såg honom. Nu är han fullvuxen; spetsarna på hans öron nuddar biltaket.

Ted öppnar förardörren.

”Gick tågresan bra?”

”Det vet jag inte”, säger Venus, och tar sats inför pengapratet: ”Jag tog taxi hit.”

Ted hejdar sig vid dörren.

”Taxi? Ända från Tumba?”

”Japp. Här är kvittot.”

Hon går snabbt in och sätter sig.

Ted står kvar utanför bilen några sekunder, sedan kliver han in bakom ratten. Hans leende är borta.

”Du skulle ta tåget.”

Han håller fortfarande taxikvittot i handen.

Venus tittar inte på det, bara ut genom rutan.

Hon skulle kunna kräva ännu mer betalt nu, för all övertid genom åren, men hon väntar med den förhandlingen.

”Det blev taxi”, säger hon bara.

”Jag har ingen budget för taxiresor, Venus.”

Hon fejkar en lidande blick mot honom.

”Det var halv storm när jag skulle till tåget, så jag tog en bulle … Jag slapp blåsten.”

Och, erkänner hon för sig själv, så slapp hon stirrandet. Främmande män brukar stirra när Venus åker tåg – som om de försöker minnas var de har sett henne.

”Okej, vi tar det sen.” Ted släpper ner kvittot mellan dem. ”Stormen ska komma hit ikväll. Med snö också ... men vi filmar inomhus, självklart.”

Venus ser på honom.

”Bra.”

Det är inte självklart att vara inne på vintern, det vet Venus. Hon filmade i Norge en gång för kanske tolv år sedan, veckan efter nyår, med en dansk regissör som tog upp hela teamet på ett fjäll. Venus fick dra av sig allt, bara klä sig i pjäxor och skidor. Den enda maten de hade var ljummen blåbärssoppa. Det var fem minusgrader och dansken gav sig inte. Han skulle göra om och göra om – Venus var helt bortdomnad innan de var klara.

Ted startar bilen och rullar iväg.

”Melker är där borta och sätter upp allt”,

säger han. ”Dom andra kommer om en timme.”

”Vilka blir det?”

”Det är nybörjare, äkta amatörer … En yngre kille som skickade in en provfilm på sig själv med bra bånge, och en tjej som kom in på klubben och anmälde sig själv och en kompis … Vi ska filma en Selma Lagerlöf-historia i helgen: Herr Arnes penningar. Prenumeranterna har röstat fram den titeln.”

”Prenumeranter?” frågar Venus.

Ted ler mot vindrutan.

”Folk som kollar på min webbkanal.”

Webbkanal? Också ett nytt ord.

”Namnet är Swedishlove-punkt-se”, fortsätter Ted. ”Jag startade den för tre år sen, vi är snart uppe i tjugofemtusen abonnenter. Folk betalar varje månad, och så röstar dom om vad vi ska spela in. Så scenerna blir interaktiva, vi strömmar allt och folk kan titta lajv och välja kameravinklar som de vill, eller ladda ner och titta senare. Och före varje scen kan de rösta om vad vi ska göra.”

Venus lyssnar bara – när hon började fanns knappt internet. Och inga webbkanaler.

”Jag gör det vanliga”, säger hon.

”Visst.” Ted höjer handen. ”Och du behöver inte tänka på det tekniska. Du kan jobba som vi gjorde förr … Det är samma upplägg.”

”Blir det fler proffs?”

Ted skakar på huvudet.

”Bara du och jag. Det är den nya grejen som publiken har röstat fram: en blandning med nybörjare och veteraner … Det gillar dom.”

”Veteraner som vi”, säger Venus.

”Visst”, säger Ted och ler. ”Krigsveteraner.”

 

Swedish Love : filmhelgen är en kortroman skriven av Johan Theorin, utgiven av det digitala bokförlaget Bonnier Bookery, januari 2018. Johan Theorin är tidigare mest känd för böckerna i Ölandskvartetten (Skumtimmen, Nattfåk, Blodläge och Rörgast) och har mottagit både Glasnyckeln och International Dagger Award för sina kriminalromaner. Swedish Love : filmhelgen är ett mörkt relationsdrama i kortromanens form, en berättelse om en grupp människor som isoleras av en snöstorm och tvingas konfrontera sina livsval. Boken finns utgiven som digital ljudbok och e-bok.

Lyssna/läs på:
Köp hos: