Nationalsången är en angelägen berättelse om det Sverige vi sett växa fram under de senaste årtiondena. Från det socialdemokratiska välfärdssamhället till dagens ökade klassklyftor. Här gestaltas en förälders förtvivlade kamp för sitt barns rätt till ett värdigt liv. Nationalsången handlar om det största som finns, kärleken till våra barn. Eija Hetekivi Olssons monolog är skriven med det rasande språk som blivit hennes signum. Här inläst av den kritikerrosade och prisbelönade författaren själv.

Passerar garvande ungar med godispåsar och en insparkad papperskorg,
ett gammalt par som sitter på träbänken och pussas, smeker varandras skrynkliga händer.
Tolvvåningshus med mörkfläckiga fasader.
Fönsterrutor med färggladare tyg, på bottenvåningen en krossad ruta,
glassplitter som glittrar på gatan.
Föräldrar som gungar sina barn och grillar, en mamma som delar korvar och ger bitar till hungriga barn som inte är hennes.
Pappa, jag orkar inte mer. Dom ohyggligaste orden man kan höra.
Jag tog dig i min famn, torkade dina tårar, jag sade.
Du är unik och underbar mitt underbarn. Låt aldrig någon ta det ifrån dig,
låt aldrig någon knäcka dig, jag finns här för dig.